NR 4
Processen i konstnärlig forskning
Ström – strömvirvel – process
by Annette Arlander, Markus Kuikka

Mina erfarenheter av den konstnärliga processen som musiker inbegriper flera skeden. Som orkestermusiker väckte dels konserter med stark emotionell laddning, där alla uppträdande levde intensivt med, dels vissa perioddirigenters idéer om olika sätt att närma sig genomlysningen av ett partitur hos mig ett behov att söka nya tillvägagångssätt för att förverkliga mig själv som musiker. Att skapa konserter tillsammans med specialister på gammal musik gav därtill nya utsikter och pekade på en möjlig riktning. Inspirerad av dessa impulser fördjupade jag mig först rätt självständigt i barock cellons och gambans hemligheter, även om det i själva verket var svårare att nå tillfredsställande resultat än tidigare som vanlig cellist. Ibland fick jag dock uppleva glimtar av ett mycket bättre sätt att framföra vissa mästerverk, som Bachs solocelloserier, och med stöd av dem fortsatte jag många år. Det kändes ändå att skapandet av en tillfredsställande föreställning försköts allt längre fram i tiden – jag blev också tvungen att utveckla min förmåga att stå ut med ofullständighet.

Jag hade hört om det med gamban besläktade baryton-instrumentet och blivit entusiastisk över det, jag forskade i dess bakgrund för att få veta mera. Slutligen fick jag även instrumentet till mitt förfogande. När jag klarade de konstnärliga nivåproven med baryton till DocMus doktorandskolan öppnade sig möjligheten till doktorandstudier, jag planerade en konsert serie och bifogade den nyss nämnda sammanställningen av instrumentets bakgrund som en plan för den skriftliga delen. Jag fick studierätten då jag tillagt ytterligare den med gitarren besläktade arpeggionen i min examen. Tillägget kändes först lite artificiellt, den hade inte mycket att göra med det egentliga ämnet, men det skadade givetvis inte att vidga grunden, snarare tvärtom. Mina doktorandstudier utgjorde en ypperlig möjlighet att förverkliga dessa planer så grundligt som möjligt.

Vad har skett under denna process som varat i nästan ett halvt liv? Min smak har utvecklats till att bli analytisk, att uppskatta olika klangfärger. Mitt klangideal uppskattar lösningar som tar fram genomskinliga och självständiga linjer. I det nuvarande sättet att bearbeta ett musikframförande ingår förutom ett tekniskt bemästrande även att reda på verkets historia och bakgrund. Hittade jag tillfredsställelsen, kan man fråga sig. Och jag kan svara att med betydligt utvecklade färdigheter kommer man åtminstone mycket närmare, även om man fortfarande är tvungen att stå ut med ofullständighet. Den sistnämnda kan också fungera som en katalysator mot något nytt. Kanske något elektroakustiskt?

Detta är min första period som medlem i Ruukkus redaktionsråd och tillsammans med Annette Arlander redaktör för detta nummer. Min doktorsexamen vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi och dess DocMus doktorandskola samt olika slags uppgifter i samband med publikationer därefter har gett mig en god grund för redaktörsjobbet – och lyckligtvis som par till Annette Arlander har jag fått lära mig många faser i skapandet av Ruukku. Ett stort tack till henne för det.

 

Markus Kuikka

 

Processer kan betraktas i relation till var man startat ifrån eller till vart man är på väg. Här kan vi starta till exempel från vår inbjudan till detta fjärde nummer av Ruukku. Där konstaterade vi att artikulerandet och öppnandet av konstnärliga processer har ansetts vara en av den konstnärliga forskningens huvuduppgifter. Från och med sextiotalet har "process" varit ett av samtidskonstens magiska ord, genom verk som utvecklas och förvandlas med tiden. Olika slags processer ingår oskiljaktigt i utövandet av såväl konst som forskning. I utövande konst eller scenkonst är processen väsentlig emedan konstnärens färdigheter och förståelse växer och kumuleras kroppsligt. Vi kan tala om att möta okända lagringar eller i linje med Foucault om skicklighetens arkeologi. I inbjudan frågade vi polemiskt ifall processen är något en konstnär tyr sig till då hon inte längre vet vad hon håller på med? Utgör processbeskrivningen den konstnärliga forskningens breda huvudstråk eller är den en ambitiös konstnärlig forskares arbetsredskap för kunskapsproduktion? Kan processen bli till ett medium för forskning? Och hurudana är de processer som byggs upp kring konstnärlig forskning?

 

Vi fick svar på vår inbjudan i form av koncentrerade debattinlägg och utförliga forskningsexpositioner och projektpresentationer.

 

Juha Varto betonar i sitt inlägg att den konstnärliga forskningens egenart inte ligger i upphovsmannen utan i metoderna. Han understryker att man borde definiera konstnärlig forskning som utforskandet av verkligheten med hjälp av metoder som föds ur konstnärlig verksamhet. Däremot är enstaka konstnärliga processer inte intressanta ur forskningssynpunkt, för ifall man lägger fokus på skaparens konstnärliga process är resultatet något slumpvist som fötts slumpvis, vilket kan vara konstnärligt intressant men metodiskt leder det ingen vart.

Eeva Anttila skriver om hur uppfattningen om processen förändrats emedan man övergått från att tänka på uppdelning i faser och kvalitetssäkring till att förstå emergens. Då man ställer det mänskliga betydelseskapandet i relation till den materiella världens överraskningsmoment blir det en del i härvan av oförutsägbara händelsekedjor.

Riikka Stewen skriver i sitt engelskspråkiga inlägg om processens centrala ställning inom samtidskonsten. I process-konsten efter minimalismen betonas den ständiga förändringen och det temporala i upplevelsen. Hon lyfter fram bland annat Kaprows tankar om händelsen, konstens och icke-konstens samtidiga existens samt framför allt den från Duchamp härstammande idén om det definitivt ofullständiga verket. Ett verk är nödvändigtvis endast ett partiellt förverkligande eller en översättning av en intuitiv idé.

Anu Vehviläinen skriver om det omedvetna i den konstnärliga processen och berättar hur den musikaliska processen för henne till en början betydde att man tänkte ofta på musik och producerade musik på olika sätt. Hon granskar känslorna under arbetet med att förbereda ett musikuppförande och också den konstnärliga processens betydelse i doktorandstudierna.

Pilvi Porkola berättar hur hon skapade en föreställning och framlägger sex teser om den konstnärliga processen under rubriken "vad blir kvar av oss?". Teserna är följande: 1) processen syftar på ett händelseförlopp, 2) processen är tänkande, 3) förutom verket har även processen en referensram, 4) processen står i relation till tid, 5) process-centrering i en föreställning innebär ofta att man engagerar publiken att delta och 6) processen lämnar spår.

 

De åtta expositionerna i Ruukkus fjärde nummer omfattar olika konstformer som dans och performance, musik, bildkonst och litteratur, och presenterar alla konstnärliga processer i någon form. En del av expositionerna skildrar en redan avslutad tillverkningsprocess av ett verk, en del utgångspunkterna för en process som nyss igångsatts och en del försöker gestalta en konstnärlig forskningsprocess mitt inne i den eller från sidan om. En del av skribenterna är erfarna forskare, en del arbetar på sin doktorsavhandling. Hälften av expositionerna är finskspråkiga, hälften är på engelska. Svenskspråkiga finns den här gången inte alls. Även förhållandet till expositionens möjligheter som medel för estetisk kommunikation varierar. En del skribenter gestaltar sin exposition som ett slags ny version av sitt verk för ett nytt medium, vissa presenterar sitt verk eller dess dokumentering som en del av sin exposition, andra visar upp material för ett blivande verk medan några ger huvudrollen åt en förklarande eller beskrivande text.

 

Emma Cocker, Nikolaus Gansterer och Mariella Greil skildrar en konstnärlig forskningsprocess som nyligen påbörjats och presenterar det tvärkonstnärliga samarbetsprojektets Choreo-graphic Figures: Deviations from the Line utgångspunkter, antaganden och första experiment kring samverkan mellan tecknande, koreografi och skrivande i sin exposition Choreo-graphic Figures: Beginnings and Emergences.

Anna Einarsson skildrar i sin exposition We Can Work It Out – Calibration As Artistic Method sitt arbetssätt som bygger på workshops i processen att komponera och förverkliga operaföreställningen Ps. Jag kommer snart hem! Och använder termen kalibrering till att skildra den på så sätt skapade samstämmigheten.

Assi Karttunen skriver under rubriken Voiko samaan Seineen kahlata kahteen kertaan? – projektin esittely [Kan man vada två gånger i samma Seine – en projektbeskrivning] om att använda upplevelser och minnen kring Paris de impulser en icke sedvanlig konsertomgivning, ett galleriutrymme, erbjuder som en del av att förbereda en konsert i konsertserien med anknytning till vissa städer producerad av arbetsgruppen Elysions fält.

Marika Orenius behandlar processen att arbeta på ett video verk, med arbetsnamnet Parousia, i relation till tänkande kring tid och rum samt de sociala och politiska betydelserna av rum-tiden och det kroppsliga, genom att betona tänkandets koppling till att skapa med händerna, under rubriken Keinuva käynti ja muutoksen tila [Gungande gång och förvandlingstillstånd].

Elina Saloranta presenterar i sin exposition Lohdutusten arkisto [Ett Arkiv av tröst] sitt video-verk Voices of Consolation som bygger på Vilhelm Hammershøis målningar och dess tillblivelseprocess i en essé som är uppbyggd för att återspegla verket som de olika rummen i en bostad. Hon frågar huruvida man kan bygga en forskningstext som man bygger en bild.

Hanna Kuusela analyserar i sin artikel Collaborative Processes and the Crisis of Attentiveness med hjälp av sitt forskningsprojekt problemen i samband med kollaborativt skrivande och prioriterandet av processen och frågar huruvida en konstsyn som betonar samarbete och process är ett steg mot öppenhet och gemenskap? Eller är process-estetiken snarare ett tecken på att konsten underkastat sig kapitalismen som kräver ständig produktion av något nytt?

Avslutningsvis tangerar Johanna Pentikäinen i sin exposition Miksi minun piti kirjoittaa juuri ruusuista? Autoritaarisuus, autenttisuus ja autoetnografisuus kirjoittamisessa [Varför måste jag skriva just om rosor? Det autoritära, autentiska och autoetnografiska i skrivandet] användningen av begreppet process i samband med skrivande då hon analyserar utmaningarna i att hitta sin röst som skribent och använder sin egen text Miksi minun piti kirjoittaa juuri ruusuista? [Varför måste jag skriva just om rosor?] som ett åskådliggörande exempel.

 

Vi tackar alla som skrivit debattinlägg och utarbetat expositioner. Ett alldeles särskilt tack går till referentgranskarna, både till dem vars kommentarer publiceras i förkortad form i samband med expositionerna och till dem som inte velat publicera sina utlåtanden. Vi bjuder nu i vår tur alla intresserade läsare att registrera sig på RC-plattformen och att fortsätta diskussionen genom att skriva sina egna kommentarer som en fortsättning på dessa. Vi hoppas att processen fortsätter…

 

Annette Arlander