NR 3
Materialitet inom konstnärlig forskning II
DET HANDLAR OM MÖRK MATERIA
by Jyrki Siukonen (Foton: Maarit Mäkelä)

I likhet med alla tomma kärl passar RUUKKU (krukan) som förvaringsplats för olika, till formen fasta eller flytande material. Ska vi nu äntligen fokusera på att ta det här tomma förvaringskärlet i bruk eller testar vi bara hur mycket det rymmer innan det spricker?

Sannerligen, att fylla RUUKKU med innehåll två gånger har fört med sig mycket större utmaningar än vi hade tänkt oss. Vad är det vi redaktörer har försökt använda den till? Har vi över huvud taget förstått syftet med RUUKKU?

Hur fånigt det än låter fick den här själv formulerade frågan mig att tänka på den slitna frasen i elfte kapitlet av Tao Te Ching. Det måste delvis bero på att min medredaktör Maarit är keramiker.

Forma lera till ett kärl, det är tomrummet som gör det användbart. (svensk översättning av Stefan Stenudd)

Den uråldriga kinesiska vishetsläran, hur förvirrande det än kan låta, antyder att det är "tomrummet" som till slut gör det möjligt att använda kärlet. Följer det av detta att goda redaktörer blir bättre av att syssla med tomt prat, eller har jag måhända missförstått Tao? Eller för att tala lite allvarligare, hur väl har vi lyckats hålla kärlet fritt från våra egna slitna idéer i fråga om konst och material? Det går säkert bra om jag fortsätter lite på temat tomrum.

Det går säkert bra om jag fortsätter lite på temat tomrum.

I det konstnärliga skapandet och utforskandet är det svårt att komma förbi det allsmäktiga materialet. Var och en av oss använder någonting. Man kan ändå undra om detta verkligen framgår i hela sin bredd av de expositioner som nu fyller tredje numret av RUUKKU. Skulle man däremot kunna tänka sig att den rådande kosmologiska idén om mörk materia gäller även för konstnärlig verksamhet? Med andra ord, skulle det kunna vara så att de saker som framträder för oss endast utgör en liten del av den verkliga massan? Om så är fallet skulle den konstnärliga forskningens universum tyckas vara mycket tommare än det faktiskt är, och det skulle finns skäl till detta.

 

Om vi antar att det finns mörk materia men att den inte kan synliggöras, hur kan vi då bedöma dess betydelse för den konstnärliga forskningen? Skapar just avsaknaden av materia utrymme för det som vi vill uttrycka? Ambitionen att avslöja allt det dunkla som materialiseras i vars och ens konstnärliga metoder – med metafysiska eller positivistiska medel – skulle säkert fylla RUUKKU till brädden. Det är skäl att utelämna en hel del om vi inte medvetet vill spräcka kärlet.

Jag har inte svårt att föreställa mig att den mörka materia som ligger bakom expositionerna i det här numret, vars teman är performance, fotografi, scenografi och installation, innehåller en hel del "tomhet" med vars hjälp kärlet behåller sin användbarhet. Svårigheten, som vi redaktörer delar med kosmologerna, ligger likväl i att bevisa att den mörka materian existerar. Tills vidare är det teori.

Lauri Anttila, konstnär och en av den konstnärliga forskningens grundargestalter i Finland, karakteriserade en gång i tiden konstverket som en forskningsrapport, där experimentet och rapporten var ett och detsamma. Om jag har förstått honom rätt såg Anttila inget behov att skilja mellan resultatet och beskrivningen av resultatet. Med andra ord har man ingen användning för ett separat kärl.

Det här är en utmaning även för RUUKKU. Hur kan vi göra själva kärlet till ett experimentfält för nya tankar i stället för att använda det som ett förvaringsutrymme för andrahandsrapporter? Om vi inte ser upp kan det gå så att förvaringskärlet ser bräddfyllt ut men konstverken i Anttilas mening har ersatts av något annat. Därför åkallar jag en mörkare materia, detta märkliga stoff som vi brukade kalla konst.