RUUKKU - Tidskrift för konstnärlig forskning nr 8 är strukturerad kring temat Conditions of Sharing/Villkor för delning som ett komplement till konferensen Please Specify! som arrangerades i april 2017 av Konstuniversitetet i Helsingfors och Society for Artistic Research. Numret utforskar nya perspektiv på forskningen om villkoren för delning inom konstfältet och erbjuder sålunda en expertgranskad plattform i anslutning till konferenstemat. I linje med konferensen omfattade inbjudan att inkomma med expositioner, bland annat, hur specifika intressen, metoder, diskurser, positioner och källor till kunskap kan spridas bredare och på ett mer tillfredsställande sätt. Det anfördes att de traditionella strukturerna för att dela forskning har byggts upp kring konventionella tankar om forskningens objekt, metoder, kontexter och medier. I inbjudan ställdes frågan hur man skulle kunna tematisera villkoren för att dela forskning i olika termer. Tänk om dessa villkor relaterar till sådant som provokation, överdrift, begränsade resurser, förminskning, mise en abyme, absurd argumentering, populism, konspiration, amatörism och liknande? Hur skulle dessa påhittade specificiteter kunna prägla konstnärlig forskning och hur skulle de kunna delas?

 

Dessa frågor ställdes på konferensen genom presentationerna i fem inledningsanföranden och 43 andra presentationer ur tvärkonstnärliga och kontextuellt divergerande synvinklar. Programmet, där över 200 delegater från 22 olika länder deltog, omfattade flera olika trådar: performativa presentationer, textbaserade arbetsgrupper, kollaborativa sessioner och interventioner. 

 

I detta nummer av RUUKKU sammanförs tre kommentarer och sju expositioner baserade på presentationer framförda på konferensen Please Specify! 

 

Två av expositionerna utforskar olika sätt att närma sig skrivandet. I The Silence Ensemble delar Kirsi Heimonen, Petri Kaverma och Anu Vehviläinen sitt tvärkonstnärliga och förutsättningslösa samarbete. De gav sig uppgiften att tillsammans utforska tystnaden genom att dela utrymmen där de improviserade. Improvisationen baserades på deras förhållanden till tystnaden och östes ur deras konstnärliga utövande, dvs. dans, piano respektive teckning. De skrev även om sina upplevelser och metoder. I expositionen presenteras deras möte och processen med hjälp av skrivet och tecknat material som de producerade samt fotografier som togs och videor som spelades in under deras explorativa sessioner. Various Writings: Chapter 1 av Dion Star, Lizzie Ridout och Maria Christoforidou tar sig an skrivandet på ett helt annat sätt genom att experimentera med skrivakter. De låter sig inspireras av Vilém Flussers essä The Gestures of Writing och närmar sig här skrivakterna med hjälp av skiftande systematiska och strukturella restriktioner. Som ett förslag till ett tillvägagångssätt för konstnärlig forskning experimenterar expositionen med att demontera konventionella former av skrivande. Medan man introducerar performanceakter, personliga texter och studier av problemet med att skriva i relation till projektet presenterar expositionen nya slags mobila översättningar och skrivobjekt.  

 

I sin exposition utforskar Assi Karttunen de sensoriska kvaliteter som anger tonen för hela den idylliska konsttraditionen. Den huvudsakliga referenspunkten är hennes musikperformance Et in Arcadia ego som tematiserade några viktiga aspekter hos denna tradition. Titeln på föreställningen, som har sitt ursprung i denna tradition, väcker associationer till memento mori, en varnande påminnelse om livets flyktighet och den oundvikliga döden. I expositionen presenteras de viktigaste elementen i detta idylliska projekt och tecknas konturerna av de sätt som Karttunen och hennes medarbetare har utforskat nya metoder för klassiska musikframföranden genom att subtilt variera de performativa parametrarna.

 

Pilvi Porkolas Pyykkiä – Näkökulmia uusmaterialismiin ja performanssiin baseras på The Laundry Case, en performance som hölls vid SAR 2017. Porkola menar att de nya materialistiska och posthumanistiska temana tenderar att fokusera på det ofattbara och det andra, som mikrober, växter och djur. Här positionerar hon istället den nya materialismen i en kontext med ett ordinärt vardagligt liv och undersöker närvaron av objekt och personer på en scen. Som en del av projektet How to Do Things With Performance? handlar forskningen om det givna inom en performativ händelse, både vad gäller utförande som mottagande. Detta öppnar upp hur de givna villkoren bestämmer och specificerar vår relation till saker och objekt runt omkring oss.

 

Katri Hirvonen-Nurmi, Lea Kantonen och Pekka Kantonen kombinerar performance och videokonst med visuell antropologi genom att undersöka Wixáritari-folkets lärdomar tillsammans med utövarna och forskarna. Expositionen Miten voimme antaa museoesineiden puhua? – osallistavan esityksen käsikirjoitus (Hur kan vi låta museiföremålen tala? – manus för deltagande skildring) diskuterar konstforskarnas roll vid presentation, dokumentation och översättning av praktiker med ursprung i en förkolonial era. Wixáritari-folket skapar objekt för sina förfäder och dessa objekt talar till sina skapare, blir aktiva deltagare i den här sociala miljön. Det innebär att i Wixáritari-folkets museala praktiker rycks artefakterna inte upp från sin autentiska miljö utan fortsätter att tala till betraktaren. Expositionen blir ett manus och dramatisering av presentationen av Wixáritari-folkets artefakter genom att kombinera multipla röster. Talar artefakterna över huvud taget till utomstående? Vilka villkor för Wixáritari-folkets tro med sig i utbytet, presentationen och den eventuella försäljningen av föremålen?

 

Numret presenterar också två expositioner som ännu tydligare tar upp utbytet av forskningen om institutionskonst. Andrew Bracey och Steve Dutton, i sin exposition An Obstract for Midpointness, intar en kritisk hållning gentemot metoderna för att lägga fram förslag och presentera konstforskning för konferenser och tar SAR 2017 som utgångspunkt. Med en "obstract" i stället för "abstract" skildrar expositionen olika rön och rapporter från konferensen runt en mittpunkt där konferensevenemangen, presentationerna, tal och mottagande byggs upp som ett slags universum i sig själv. Genom hela expositionen argumenterar författarna mot att dela upp detta universum, utan att istället experimentera med mittpunktheten. Centralitet och finalitet, förtjänsterna med traditionella konferensrapporter, undersöks kritiskt, både med expositionsformatet och i den centrala – eller perifera – redovisningen. 

 

Alexander Komlosis Performative Well-Being: Conditions of Sharing tar skenbart upp ett fall från författarens pedagogiska performancemetod som går ut på att interagera med den inre partnern, presenterat med ett frågeformulär och en video. Men expositionen är också ett narrativ om själva processen att lägga fram förslag för tidskrifter och använder processen att lägga fram förslag för RUUKKU och interaktionerna i och runt denna som material för att undersöka, debattera och tränga in i den institutionella publiceringsvärlden. Komlosi blottställer villkoren för delning inifrån processen, och ger ögonblicksbilder i första person från hur en tidskrift byggs upp i praktiken. Komlosis samtalston vederlägger ett kritiskt närmande till institutionell akademisk publicering, och tillåter både en direkt läsning och en läsning mellan raderna. Genom att använda lösryckta stycken ur mejlkorrespondenser och skildringar av möten med kolleger visar arbetet på den ibland ganska småskurna värld som expertgranskad publicering av konstforskning utgör.

 

(Översättning tillagd 28.9.2018.)

 

ERRATUM 10.1.2019:

Lea Kantonen, Pekka Kantonen, Katri Hirvonen-Nurmi

=

Katri Hirvonen-Nurmi, Lea Kantonen, Pekka Kantonen