NR 2
Materialitet inom konstnärlig forskning
Materialets makt
by Maarit Mäkelä & Jyrki Siukonen
Temat för det andra numret av RUUKKU grundar sig på de expositioner som erbjöds till det första numret, varav många på olika sätt anknöt till materialitet, såväl på begreppsplanet som i form av tankar kring vissa materials specialegenskaper och konstnärliga uttrycksförmåga. I detta nummer närmar vi oss materialitet som ett övergripande tema för tankar som förhåller sig på olika sätt till banden mellan konst, forskning och materialitet.
 
Materialiteten befinner sig i centrum för konstnärens verksamhet. Vi förstår materialitet som det såväl konkreta som immateriella stoff konstnären använder för att skapa sina verk. Skådespelaren uttrycker sig med hjälp av ord, gester och rörelser, medan kompositören använder sig av noter, toner och tempi. Målarens viktigaste material består av färger och ytor, medan keramikkonstnären därtill använder sig av form och den nödvändiga bränningsprocessen.
 
Inom konstnärlig forskning såväl producerar som kontextualiserar konstnären ofta sitt verk. I och med detta utvidgas materialiteten i det andra numret av RUUKKU till ett rum där forskande konstnärer inom olika konstarter både berättar om utgångspunkterna för och avsikterna med sin skapande arbetsprocess och granskar de verk som fötts under denna process i en kontext de själva valt som betydelsefull för verket.
 
I sitt verk Vibrant Matter – A Political Ecology of Things (2010) analyserar Jane Bennett begreppet materialitet i gränslandet mellan människa och (livlös) natur. Hon talar om kreativ materialitet och hänvisar till en kraft, som inte kan avlägsnas från materien. Enligt Bennett förnimmer hantverkare – eller rättare sagt alla aktörer som har en intim kontakt med material – också denna kraft som visar sig i materialets inneboende riktning och böjelse. Åt vilket håll dessa krafter styr konstnären i varje enskilt fall beror på de andra krafter, känslor och entiteter de är förknippade med (ovan 56).
 
Hantverkaren och vetenskapsmannen förhåller sig olika till materialen: den förstnämnda är intresserad av vad man kan göra med ett visst material, den sistnämnda av vad materialet är. Därmed kommer hantverkaren enligt Bennett att ha en djupare förståelse för ett visst materials "liv" och kan också ha ett produktivare "samarbete" med materialet (ovan 60). Det andra numret av RUUKKU för samman fem konstnärer som är väl förtrogna med sitt material. Deras expositioner visar vad ett långsiktigt samarbete med ett visst material har lett till.
 
Ett specialdrag för RUUKKU är öppen referentgranskning. Med andra ord är de kommentarer som skrivs om expositionerna offentliga, även om de förkortats för publicering. En del bedömare har gått med på att publicera kommentarerna i eget namn, medan andra velat förbli anonyma, vilket är brukligt vid referentgranskning i allmänhet. I vartdera fallet får diskussionen kring expositionerna plats att utvidgas. Här i företalet till det andra numret av RUUKKU presenterar vi expositionerna genom att utnyttja referenternas tolkningar och insikter.
 
Utgångspunkten för Teemu Mäkis exposition är skapandet av en livsåskådning och dess uttryckande genom konsten. Enligt Mäki är konst en radikal och kategoriöverskridande verksamhet och ett slags positiv möda som kan underlätta lösandet av samhällsproblem och individens utveckling. N.N. som har bedömt expositionen anser Mäkis materialistiska infallsvinkel vara utopisk, men ser särskilt delen som reflekterar över konstens samhällsbetydelse som ett värdefullt ställningstagande. En annan referent lyfter fram expositionens cirkulära struktur och den konstnärliga forskningen som "ett annat sätt att tänka" – Mäki inte bara påstår och argumenterar, utan visar också och erbjuder något att tänka på, konstaterar bedömaren.
 
Elina Saloranta ser sin videoinstallation "Aamu" som ett slags nutida genremåleri, ett slags interiörmålning som framställer vardagslivet. Enligt Saloranta har genremåleriets estetiska kontext hjälpt henne att lösgöra sig från dokumentarism och fått henne att fundera närmare på vad hon i grund och botten vill nå i sina verk. Enligt Tutta Palin, som bedömt expositionen, grundar sig Salorantas argumentation framför allt på att reflektera över skapandet av videoinstallationen och över skrivandet om densamma. Till expositionens bästa sidor hör enligt Palin det njutbara skrivsättet som är i harmoni med genremåleriet samt videoinstallationens lugna tempo. En annan bedömare, Susanna Helke, ser Salorantas uppställning som statisk. Hon frågar om konstnären kanske medvetet förbisett de spända och laddade (sociala och politiska) betydelser som genremåleriets uppställning bär med sig. Vad var detta genremåleri och för vems blick, att betraktas av vem, producerades dessa tystlåtna kvinnors vardag?
 
Priska Falins exposition "Connection to materiality – Engaging with Ceramic practice" behandlar materialitetens betydelse i processen att göra konstkeramik. Enligt Tarja Pitkänen-Walter som bedömt expositionen är det intressantaste i Falins bidarg "materialets tal" och att det lyfts fram som grund för den estetiska upplevelsen. Materiell anomali hör till nutidskonstens strategier. Falin förlitar sig starkt på denna strategi och använder keramiska material på ett avvikande sätt, rent av "fel". I expositionen pekar man emellertid inte på "felet" för felets skull, utan för att man anser att det erbjuder något speciellt. Jaana Houesseu, den andra bedömaren, konstaterar att det estetiska sätt Falin presenterar "felet"på, för läsaren närmare konstnärens autentiska upplevelse.
 
Arild Bergs exposition "Tactile Resonance in Art" presenterar ett samhällsprojekt riktat till åldringar som använder mentalvårdstjänster. Enligt Berg möjliggör just konstobjektens materialitet en växelverkan med miljön: de aktiverar kroppsliga sinnesförnimmelser och återuppväcker minnen. De materiella verken hjälpte åldringarna att förankra sig i nuet, vilket ledde till bättre kommunikation med personalen. Expositionens referent påpekar att inte heller konstnären är ensam i den här typens konstprojekt: i detta fall fungerade konstnären som en facilitator och förmedlare i sjukhuskontexten. En annan referent som bedömt expositionen anser att konstprojekt som genomförs i en dylik gemenskap har potential för att aktivera folk i behov av vård och att öka deras välbefinnande. 
 
Temat för Mika Elos filosofiskt tonade exposition är översättning. Expositionen kretsar kring en video, som utgår från Martin Heideggers essä "Was heißt Denken?". Som metodisk referens lyfter Elo fram Walter Benjamins uppfattning om språket. Speciellt Benjamins tanke om tingens språk kopplar Elos exposition till materialitetstemat. I sin bedömning av expositionen betonar Miika Luoto mottagarens andel i verkets helhet, eftersom verket förutsätter aktivitet av mottagaren och en vilja att gå med på att fundera på frågor kring tänkandet i en atmosfär av osäkerhet. En annan bedömare ser i Elos rubrik "What calls for thinking" en förskjutning från en akademisk definition av tänkandet mot det konstnärliga arbetets processer och praxis. Enligt honom är denna förskjutning betydelsefull för den konstnärliga forskningen.
 

Maarit Mäkelä & Jyrki Siukonen