NR 2
Materialitet inom konstnärlig forskning
Materialets makt
Maarit Mäkelä & Jyrki Siukonen
Temat för det andra numret av RUUKKU grundar sig på de expositioner som erbjöds till det första numret, varav många på olika sätt anknöt till materialitet, såväl på begreppsplanet som i form av tankar kring vissa materials specialegenskaper och konstnärliga uttrycksförmåga. I detta nummer närmar vi oss materialitet som ett övergripande tema för tankar som förhåller sig på olika sätt till banden mellan konst, forskning och materialitet.
 
Materialiteten befinner sig i centrum för konstnärens verksamhet. Vi förstår materialitet som det såväl konkreta som immateriella stoff konstnären använder för att skapa sina verk. Skådespelaren uttrycker sig med hjälp av ord, gester och rörelser, medan kompositören använder sig av noter, toner och tempi. Målarens viktigaste material består av färger och ytor, medan keramikkonstnären därtill använder sig av form och den nödvändiga bränningsprocessen.
 
Inom konstnärlig forskning såväl producerar som kontextualiserar konstnären ofta sitt verk. I och med detta utvidgas materialiteten i det andra numret av RUUKKU till ett rum där forskande konstnärer inom olika konstarter både berättar om utgångspunkterna för och avsikterna med sin skapande arbetsprocess och granskar de verk som fötts under denna process i en kontext de själva valt som betydelsefull för verket.
 
I sitt verk Vibrant Matter – A Political Ecology of Things (2010) analyserar Jane Bennett begreppet materialitet i gränslandet mellan människa och (livlös) natur. Hon talar om kreativ materialitet och hänvisar till en kraft, som inte kan avlägsnas från materien. Enligt Bennett förnimmer hantverkare – eller rättare sagt alla aktörer som har en intim kontakt med material – också denna kraft som visar sig i materialets inneboende riktning och böjelse. Åt vilket håll dessa krafter styr konstnären i varje enskilt fall beror på de andra krafter, känslor och entiteter de är förknippade med (ovan 56).
 
Hantverkaren och vetenskapsmannen förhåller sig olika till materialen: den förstnämnda är intresserad av vad man kan göra med ett visst material, den sistnämnda av vad materialet är. Därmed kommer hantverkaren enligt Bennett att ha en djupare förståelse för ett visst materials "liv" och kan också ha ett produktivare "samarbete" med materialet (ovan 60). Det andra numret av RUUKKU för samman fem konstnärer som är väl förtrogna med sitt material. Deras expositioner visar vad ett långsiktigt samarbete med ett visst material har lett till.
 
Ett specialdrag för RUUKKU är öppen referentgranskning. Med andra ord är de kommentarer som skrivs om expositionerna offentliga, även om de förkortats för publicering. En del bedömare har gått med på att publicera kommentarerna i eget namn, medan andra velat förbli anonyma, vilket är brukligt vid referentgranskning i allmänhet. I vartdera fallet får diskussionen kring expositionerna plats att utvidgas. Här i företalet till det andra numret av RUUKKU presenterar vi expositionerna genom att utnyttja referenternas tolkningar och insikter.
 
Utgångspunkten för Teemu Mäkis exposition är skapandet av en livsåskådning och dess uttryckande genom konsten. Enligt Mäki är konst en radikal och kategoriöverskridande verksamhet och ett slags positiv möda som kan underlätta lösandet av samhällsproblem och individens utveckling. N.N. som har bedömt expositionen anser Mäkis materialistiska infallsvinkel vara utopisk, men ser särskilt delen som reflekterar över konstens samhällsbetydelse som ett värdefullt ställningstagande. En annan referent lyfter fram expositionens cirkulära struktur och den konstnärliga forskningen som "ett annat sätt att tänka" – Mäki inte bara påstår och argumenterar, utan visar också och erbjuder något att tänka på, konstaterar bedömaren.
 
Elina Saloranta ser sin videoinstallation "Aamu" som ett slags nutida genremåleri, ett slags interiörmålning som framställer vardagslivet. Enligt Saloranta har genremåleriets estetiska kontext hjälpt henne att lösgöra sig från dokumentarism och fått henne att fundera närmare på vad hon i grund och botten vill nå i sina verk. Enligt Tutta Palin, som bedömt expositionen, grundar sig Salorantas argumentation framför allt på att reflektera över skapandet av videoinstallationen och över skrivandet om densamma. Till expositionens bästa sidor hör enligt Palin det njutbara skrivsättet som är i harmoni med genremåleriet samt videoinstallationens lugna tempo. En annan bedömare, Susanna Helke, ser Salorantas uppställning som statisk. Hon frågar om konstnären kanske medvetet förbisett de spända och laddade (sociala och politiska) betydelser som genremåleriets uppställning bär med sig. Vad var detta genremåleri och för vems blick, att betraktas av vem, producerades dessa tystlåtna kvinnors vardag?
 
Priska Falins exposition "Connection to materiality – Engaging with Ceramic practice" behandlar materialitetens betydelse i processen att göra konstkeramik. Enligt Tarja Pitkänen-Walter som bedömt expositionen är det intressantaste i Falins bidarg "materialets tal" och att det lyfts fram som grund för den estetiska upplevelsen. Materiell anomali hör till nutidskonstens strategier. Falin förlitar sig starkt på denna strategi och använder keramiska material på ett avvikande sätt, rent av "fel". I expositionen pekar man emellertid inte på "felet" för felets skull, utan för att man anser att det erbjuder något speciellt. Jaana Houesseu, den andra bedömaren, konstaterar att det estetiska sätt Falin presenterar "felet"på, för läsaren närmare konstnärens autentiska upplevelse.
 
Arild Bergs exposition "Tactile Resonance in Art" presenterar ett samhällsprojekt riktat till åldringar som använder mentalvårdstjänster. Enligt Berg möjliggör just konstobjektens materialitet en växelverkan med miljön: de aktiverar kroppsliga sinnesförnimmelser och återuppväcker minnen. De materiella verken hjälpte åldringarna att förankra sig i nuet, vilket ledde till bättre kommunikation med personalen. Expositionens referent påpekar att inte heller konstnären är ensam i den här typens konstprojekt: i detta fall fungerade konstnären som en facilitator och förmedlare i sjukhuskontexten. En annan referent som bedömt expositionen anser att konstprojekt som genomförs i en dylik gemenskap har potential för att aktivera folk i behov av vård och att öka deras välbefinnande. 
 
Temat för Mika Elos filosofiskt tonade exposition är översättning. Expositionen kretsar kring en video, som utgår från Martin Heideggers essä "Was heißt Denken?". Som metodisk referens lyfter Elo fram Walter Benjamins uppfattning om språket. Speciellt Benjamins tanke om tingens språk kopplar Elos exposition till materialitetstemat. I sin bedömning av expositionen betonar Miika Luoto mottagarens andel i verkets helhet, eftersom verket förutsätter aktivitet av mottagaren och en vilja att gå med på att fundera på frågor kring tänkandet i en atmosfär av osäkerhet. En annan bedömare ser i Elos rubrik "What calls for thinking" en förskjutning från en akademisk definition av tänkandet mot det konstnärliga arbetets processer och praxis. Enligt honom är denna förskjutning betydelsefull för den konstnärliga forskningen.
 

Maarit Mäkelä & Jyrki Siukonen

NR 1
Erfarenhet och experiment inom konstnärlig forskning
Bottnen på Ruukku
Mika Elo and Annette Arlander

Huvuddelen av ledartexten med inledningen till temat erfarenhet och experiment inom konstnärlig forskning, skriven av Mika Elo, finns att läsa endast på finska eller på engelska. Tilläggsdelen finns här nedan även på svenska.

Vad kan man finna i Ruukku?

I Ruukku (krukan på finska) kan man finna forskningsexpositioner, peer-review kommentarer, korta debattinlägg och aktuella meddelanden. Avsikten är att fungera som ett gemensamt forum för alla som håller på med eller är intresserade av konstnärlig forskning.

Det första numret av Ruukku innehåller artiklar eller forskningsexpositioner på två språk. Fyra av de sju artiklarna är på finska, en på engelska och två är tvåspråkiga. Sammandragen finns både på finska och på engelska, debattinläggen endast på finska. Förhoppningsvis får vi redan till nästa nummer förslag på svenska (inbjudan publiceras här samtidigt), för vårt mål är en trespråkig publikation.

Ett särdrag värt att nämna är publicerandet av peer-review kommentarer, antingen med namn eller anonymt, beroende på referentens val (givetvis finns också möjligheten att inte publicera). I detta rätt ovanliga tillvägagångssätt har vi följt JAR:s (Journal for Artistic Research) exempel och litat på den positiva feedback det fått. Om avsikten är att väcka diskussion, vad skulle vara ett bättre sätt, än att börja med referenternas koncentrerade kommentarer. En läsare som registrerat sig som användare av RC (Research Catalogue) kan bidra med egna kommentarer. Välkommen att fylla på Ruukku!

Ett annat särdrag är inkluderandet av debattinlägg och aktuella meddelanden. Debattinläggen är ställningstaganden eller synpunkter på konstnärlig forskning som inte är utförda som forskningspresentationer på publiceringsplattformen. I det här första numret av Ruukku finns debattinlägg från fyra medlemmar i redaktionsrådet (Teemu Mäki, Esa Kirkkopelto, Harri Laakso ja Margit Rahkonen). Även tre av forskningsexpositionerna är gjorda av medlemmar i redaktionsrådet (Maarit Mäkelä, Taina Riikonen, Annette Arlander). I följande nummer kommer flera andra medlemmar av redaktionsrådet att presentera sig via forskningsexpositioner eller debattinlägg.

I Ruukku har skribenterna eller konstnärerna själva valt utseendet i varje exposition. Möjligheten att gestalta helheten på ett sätt som stöder forskningsprojektets egenart och möjliggör konstnärens egna lösningar utgör publiceringsplattformens särdrag och styrka. I princip kunde varje nummer ha sitt eget utseende och sin egen stil. I detta första nummer har vi inte förenhetligat det visuella uttrycket eller referenssystemet i expositionerna för att undvika att skapa en modell. I fortsättningen får vi säkert se annorlunda lösningar, eventuellt också mer enhetliga helheter, emedan varje nummer har ett eget tema och en egen chefredaktör.

Några ord om forskningspresentationerna, som är sju till antalet. I den finskspråkiga expositionen Naisellista sukupuuta rakentamassa (Female genealogy) bygger keramik konstnären, doktor i konst Maarit Mäkelä sitt kvinnliga släktträd, genom att använda både bilder från sitt familjealbum och släktingarnas minnen, baserat på sitt doktorsarbete. Filosofie doktor, Helsingfors baserade ljudupptäcktsresande Taina Riikonens engelskspråkiga exposition Those Lips Were Made to Suck that Button är en text/ljudström i gränstrakten mellan maskinlik liminalitet, ljudinspelning och kroppsligt lyssnande. Annette Arlander återvänder i sin tvåspråkiga exposition Wind Rail – Sort of a Beginning / Tuulikaide – Eräänlainen alku till erfarenheten av ett enkelt experiment på berget Randa år 2000 och frågar ifall det i video verkets arbetsprocess finns övergivna spår värda att ännu undersöka. I fokus för performance konstnär och doktorand Tero Nauhas presentation är det andra konstnärliga arbetet i hans forskningsprojekt, Life in Bytom. Nauhas engelskspråkiga exposition Life in Bytom: Plasticity and schizoanalytic performance practice / Plastisiteetti ja skitsoanalyyttinen esitystyöskentely har en inledning och en sammanfattning på finska. Kompositör och doktorand Pasi Lyytikäinens finskspråkiga artikel Kokemuksen symbolit –

pohdintoja nuotinnoksen ja soivan välisestä suhteesta (Symbols of the Experience – relationship between notation and sound) behandlar förhållandet mellan notation och ljudande musik ur komponerandets perspektiv. I Tilakokemuksia esitysinstallaatiossa (Experiences of Space in a Performance Installation) närmar sig konstnären och forskaren Elina Lifländer, som förbereder sin doktorsavhandling, sitt ämne från tre perspektiv: den egna erfarenheten, publikens observationer och installationskonsten syn. Jaakko Nousiainen är intresserad av att utnyttja ny mediateknologi inom samtidsoperan. I sin exposition Mediatisoitunut ooppera – johdanto tutkimukseen (Mediatized Opera – an introduction to the research) presenterar han ämnet för sitt forskningsprojekt och de tillhörande konstnärliga produktionerna.

Som rubrikerna för forskningspresentationerna visar, erbjuder Ruukku redan i sitt första nummer en rätt mångsidig inblick i den konstnärliga forskningen i Finland. Urvalet reflekterar också tyngdpunkten på doktorandutbildningen här; över hälften av skribenterna håller på med sin doktorsavhandling. I fortsättningen kommer förhoppningsvis allt fler post doc och seniora forskare att hitta Ruukku och dess möjligheter.

I det här skedet är det en glädje att få tacka alla skribenter i det första numret av Ruukku och särskilt alla referenter och granskare som villigt delat med sig av sin expertis och djärvt gått med på denna nya publiceringspraktik. Ett första tack hör givetvis till Michael Schwab, chefredaktör för JAR, som satt igång idén till Research Catalogue, vars tankar vi försöker vidareutveckla i Ruukku och som tålmodigt gett oss råd i många problemsituationer. Det är också skäl att tacka alla medlemmarna i redaktionsrådet som har varit med om att bygga upp Ruukku, att överväga utseendet för Ruukku portalen som Matti Berg designat eller formuleringarna i peer-review formuläret som Hanna Järvinen översatt, funderat på möjliga referenter eller granskare och så vidare. Arbetet fortsätter. Ett alldeles speciellt tack till redaktionssekreterare Katja Kiviharju, som modigt tagit itu med nya utmaningar och fungerat som kontaktperson i alla riktningar. Tack även till Petteri Karttunen, som ansvarar för Ruukku portalens tekniska utförande. Ett varmt tack till Konstuniversitetet för att ha åtagit sig att upprätthålla Ruukku, som är ett gemensamt projekt för Konstuniversitetet, Aalto Arts och Lapplands universitet. För att skapa portalsidorna för Ruukku fick vi dessutom specialunderstöd från Förbundet för Vetenskapspublicering i Finland, tack för det.

Och tack redan på förhand till alla kritiska, uppmuntrande och ivrigt kommenterande läsare och användare!

Annette Arlander